Vi har haft några oroliga dagar. Först en natt då Dooley kissade ner våra sängar. Min tanke var att han är ju gammal och sov kanske djupt.
Ett par dagar senare hoppar han ner från vår säng och vi hör hur han trillar. När vi därefter skulle gå ner för trappan var han helt oförmögen!

Så fort veterinärkliniken öppnade den morgonen hängde vi i princip på låset (denna morgon var deras telefonväxel ur funktion). Fick träffa vet Anna L, en ny bekantskap för oss. Hon som jag trodde symtomen kom från ett diskbråck i ryggen. I stället för att sätta in smärtstillande på måfå, blev det en remiss till en neurolog. Väl på Awake fick vi lämna Dooley ett par timmar då vi inte kunde boka tid med specialisten.
Han kom dock fram till att det inte var något diskbråck utan symtom från hjärnan.
Nu har det gått några dagar o vi kan konstatera att det varit ett vestibulärt syndrom. Då blir hunden typ ”yr i pottan” o benen bär inte den.
Läskigt men symtomen går i princip alltid tillbaka och det utan behandling. De kan bli bra mycket sämre än vad Dooley blivit men det har varit tillräckligt oroligt.

Mitt i det akuta skedet tog vi beslutet att Dooley inte längre kan sova uppe hos oss. Vi vill inte att han ska ramla ner varken från vår säng eller i trapporna. Eftersom han fyller 14 nästa gång så kommer ändå åldern snart att sätta stopp för dessa aktiviteter.

De två första nätterna sov jag på soffan nere hos honom, men på en vecka har Dooley accepterat/förstått att han ska sova ensam på bottenvåningen. Som kompensation blir det extra mys både före sänggåendet och direkt på morgonen.

Detta blir därför sista bilden på Dooley när han ligger nedbäddad i min säng.
Det tar på matte- och husse-hjärtan, men vi vet att det är det bästa (på köpet sover vi alla lite bättre).