Vi fortsätter gå balanskurs hos Elsa på Bialitt Hundcenter.
Denna gång fick vi vara utomhus. ☀️

Det är ”Skåneveckan” inom Nosework och massor av tävlingar anordnas. Förutom eget tävlande har jag också varit tidtagare på två tävlingar.
Båda gångerna hos Ulrika o Magnus, på Hundglädje. Där är det alltid ordning och reda. 😊

10 maj – TEM 2 Fordon o jag jobbade med Annika Johansson. Bra väder (vi hade två sök utomhus), bara enstaka regndroppar.
16 maj – TSM 3 o jag jobbade med Malin Larsson. Vi hade hand om utomhussöket. Skiftande väder! 🌧️ ☀️ 🌦️

Denna dag var Dooley med o han tyckte det var mest skittråkigt. På lunchen fick han i alla fall ta vårt utomhussök.

Vi är uppflyttade till TSM 3, men hade anmält till ytterligare två tävlingar sedan tidigare, så de startade vi såklart också på.
11 maj i Örkelljunga (Ingeborrarp). Dooley var jätteduktig och vi hade full pott i alla moment utom Fordon. Det låg belöningsgodis i gräset nedanför hörnet på ett släp, så jag kunde ana att det fanns en gömma i närheten, men tiden gick ut och en gömma fattades oss.
För första gången i mitt tävlingsliv lämnade jag in en protest, då det visade sig att gömman satt på släpet, men för högt! På fordon får gömmorna inte sitta över 80 cm. Min protest godkändes under dagen och jag fick chansen att komma tillbaka i slutet av dagen och göra om momentet. Jag tackade dock nej.
På tävlingen i Vittsjö den 14 maj var vi inte lika bra och jag fick ta på mig en missad gömma och Dooley en. 6 av 8 gömmor och 71 poäng fick väl ändå vara godkänt.

Ny liggplats, en solsoffa är införskaffad – den verkar ha fallit i mycket god jord.

Det tog ungefär tre sekunder innan den var inspekterad och intagen. Hoppas intresset kvarstår när den kommer på plats, i utomhusrummet.

Det här med att ha en hund som kör spontan parkour – ja, det är inte alltid helt riskfritt.

Vi skulle bara ta en liten kvällstur runt lilla dammen – ett litet hopp upp på en bänk (som så många gånger förr) men den här gången gick det inte riktigt enligt plan. Plötsligt tappade han tassfästet och föll ner på ett sätt som nästan fick mitt hjärta att stanna. Nacken såg ut att hamna i 180 grader!

Jag hann tänka ungefär tusen katastroftankar på två sekunder.

Men han reste sig snabbt. Skakade lite på sig, sedan gick vi hemåt.
Jag betydligt mer skakad än honom.

Som tur var visade han inga symtom efteråt. Ingen stelhet, ingen smärta, inget konstigt beteende. Men fy vad otäckt det var. Det påminde mig om hur snabbt något kan hända, även när man tror att man har koll.