Gjorde inte det jag borde!
3 september, 2009 av Gunilla AlsterfjordPå lördagskvällen var vi hos en av mina kusiner o hans fru o åt en massa god mat. Det blev sent i säng o jag var bra trött när klockan ringde strax efter 6.
Turen ner till Skurup flöt på bra. Tidiga söndagsmorgnar är det inte många bilister i farten.
Det kom att bli lång väntan mellan loppen, precis som jag befarat. Första loppet 09.30 o andra klockan 14.30. På förmiddagen var det Hopp 2. Efter två hopphinder i starten försvann Speedy från banan. Han var borta o vände vid starten på agilitybanan o kom sedan tillbaka. Vad han skulle? Ja, om jag det visste!
I eftermiddagens agilityklass hade vi bra fart o samarbete, men tyvärr tog Speedy ett stort gasell-språng ner från balansbommen o 5 fel var ett faktum. Hade jag inte jagat poäng till ”Årstävlingarna” så hade jag visat honom vad som gäller (som jag skrev om för några dagar sedan).
Tiden hade räckt till en fjärde-placering o en pinne om vi bara vore felfria…
Nu fick vi nöja oss med en 13:nde plats bland 40 startande.
Ålning, mellan loppen… 🙂
Nä varför gör man inte som man borde….. man förlorar ju bara själv på det men när man vill så mkt så….. Jag har ju inte det problemet längre då vi inte får tävla mer…. 🙁 Känns verkligen konstigt får jag erkänna,vad ska man liksom göra nu………….
En del kallar det ”typiskt charmigt welshbeteende”. Men jag vet inte det jag! När dom ”försvinner” på tävling känns det bara som att man vill strypa den lurvige röd-vite! Som tur är försvinner den känslan ganska fort när man får sig en welshpuss eller två! Heja och kämpa på!
”från en som redan gett upp”
Ja men det är ju DET som är det charmiga med den röd/vita, de bjuder på många härliga skratt i alla fall efteråt, hellre än go och gla röd vit än ”robot”
sedan beror det ju på vad du siktar på SM eller bara ha skoj tillsammans med jycken är om det inte alltid skoj när de hittar på sina egna äventyr men visst är de goa
Jag har fått frågan mer än en gång om jag verkligen kan tänka mig att skaffa ännu en welsh när den tiden är inne – o ja, det kan jag.
Visst lever de på sin charm, men de är också så otroligt snälla. Det är få människor jag träffat som inte tycker om Welshen Speedy (vill nog påstå att det i så fall är de som trivs mer med ”robotarna” som Carina uttryckte det).