Det här med att ha en hund som kör spontan parkour – ja, det är inte alltid helt riskfritt.

Vi skulle bara ta en liten kvällstur runt lilla dammen – ett litet hopp upp på en bänk (som så många gånger förr) men den här gången gick det inte riktigt enligt plan. Plötsligt tappade han tassfästet och föll ner på ett sätt som nästan fick mitt hjärta att stanna. Nacken såg ut att hamna i 180 grader!

Jag hann tänka ungefär tusen katastroftankar på två sekunder.

Men han reste sig snabbt. Skakade lite på sig, sedan gick vi hemåt.
Jag betydligt mer skakad än honom.

Som tur var visade han inga symtom efteråt. Ingen stelhet, ingen smärta, inget konstigt beteende. Men fy vad otäckt det var. Det påminde mig om hur snabbt något kan hända, även när man tror att man har koll.